Lilla Snåland

"Ibland sammanfaller tankar och tillfällen på ett närmast okopierbart sätt. Ni har säkert alla varit med om det. Man kan kalla det slumpen, men när någon form av aktivt val finns med så känns det för enkelt att beskriva det så. När det dessutom verkar hända på flera plan, så känns det nästan lite skumt."

I maj 2016 får jag ett ovanligt mail från Peter Bernroth, vår produktionschef. Han skriver att vi skall gå med på att träffa en för oss alldeles okänd formgivare. Detta har aldrig hänt innan. Peter brukar vara mer återhållsam. Men helt plötsligt har vi ett möte bokat med formgivaren Marie-Louise Hellgren. Jag får snart klart för mig att hon jobbar med upcycling, eller spill. Hon kommer till Stolab, med sig har hon sin hund, Holly(?).

Tillbakablick. Troligtvis har jag börjat bli lite blödig och börjat oroa mig mer för vår planet och vad som händer här. Detta började sommaren 2015, i och med ett möte med vårt sortimentsråd på Fotografiska i Stockholm. Jacob mejslade ut Whites syn på hållbarhet. Min analys blev kort att givetvis så kan vi på Stolab knappast anses oss ha rätten att göra något mot miljön, som påverkar min dotters chanser att få samma förutsättningar som jag haft. Under hösten fortsätter diskussionerna kring detta tema och referenserna fortsätter att komma in. Hur återbrukar vi de Lilla Åland som blir fel i vår produktion? Hur kan vi ta hem möbler som är fel på hos ÅF, använda vår fabrik för att reparera och återställa dem för att sedan sälja igen?

Tillbaka till MLH. Vi går ut i fabriken och efter att ha hört om bl.a ”the true cost”, att kvinnan en gång skänkt bort allt hon ägde, hon har varit vegan (numera bara nyktert vegetarian) innan det var på modet, levt utan tv, gett fingret åt den snabba konsumtionen och även numera anses som normal av sina barn, stannar vi framför vår double jet. Vid detta tillfälle, just idag produceras det sitsar till Lilla Åland. Innan operatören placerar sitsens råämne i maskinen, sågar han dock bort två triangelformade bitar som annars pulvriserats i maskinen och blivit till för mycket damm. Denna tillverkning sker inte varje dag hos oss, inte heller varje vecka. Trots att vi gör minst 15000 sitsar på ett år. Denna triangelformade bit har under årtionden varit en diskussionspunkt hos oss. Oftast i form av att den givit oss problem. Tidigare maskiner som tillverkade sitsen hade en felkälla i att biten, som då hade en mer vågig form, ofta trillade ner och fastnade i mekaniken eller maskinens spånutsug. Något vi levt med i decennier. Många sådana bitar har tuggats ner och det är nog flera personer som tänkt tanken att dessa borde man kunna göra något med. Men, aldrig kommit till skott.

Var det slumpen att vi stannade precis här i fabriken vid precis den tidpunkten. Att MLH såg dessa spillbitar ”produceras” och såg möjligheten att göra något av dem. Efter att ha fått över tusen trianglar hemskickade till sig började arbetet med MLH's form. En form som togs fram ihop med vår möbelsnickare på Stolab. Endast ett par månader senare lämnades ett tiotal pallar av på Formex i Stockholm och efter detta har produkten synts i tv (både SVT och TV4), medverkat i diverse tidningar, samt valts ut till Nationalmuseums permanenta samling och blivit en ikonisk unik pall. /Martin Johansson, VD och ägare Stolab